Det värsta tänkbara har drabbat oss. Vi har förlorat vår son i magen.

Natten till fredag 2026-07-24 (2 dagar före beräknat) vaknar jag av en kraftig blödning. Kl. 00:14 ringer vi förlossningen i Jönköping som tillkallar en ambulans. SOS ringer tillbaka 00:24 och kort därefter kommer ambulansen med 2+2 ambulanspersonal och de tar prover etc. innan avfärd med blåljus och prio larm till Ryhov.

Inne på förlossningen görs ultraljud där man konstaterar att det inte finns några hjärtslag hos fostret.

Vi födde vår son vaginalt på lördag eftermiddagen 2026-07-25 och det går inte beskriva känslan att vänta och sedan behöva krysta ut vår son som nu inte finns bland oss längre.

Det har tagits massa prover på både mig och vår son och moderkakan/ bebisen har undersökts och man har gjort en obduktion i ett försök att få fram vad som hänt. Det man misstänker är att delar av moderkakan lossnat och att jag samtidigt lidit av graviditetsinducerad trombocytopeni (för låga värden av blodplättar som gör att blodet kan levra sig).

Läget med mig stabiliserades men jag har haft änglavakt i allt det här och kunde ha varit tvungen att operera bort livmodern eller strukit med i blodförlusten!

Tiden sedan vi fick beskedet att Melvin’s hjärta inte längre slår har varit den jobbigaste en människa kan uppleva. Att pendla mellan att man bara vill flytta framåt i tiden, samtidigt som man önskar att det gick att spola tillbaka klockan för att detta aldrig skulle kunna hända, och i nästa sekund bara vara stilla i tid och rum i någon form av tomhet. Alla dessa känslor och sedan räddningen i att vi har vår lilla solstråle hemma; storebror Lion på 3,5 år.