Den 16 augusti i år springer jag Ultravasan 90 till minne av Walter Brounéus. 92 km för Walter och alla andra barn som inte fick chansen att leva.

Min fästmö har i år fått se en av hennes närmsta vänner mista sitt barn. Något som inte ska få hända.

Läs min fästmös ord nedan & var med & stötta forskningen så att det aldrig händer igen.



”Hon blev snabbt en av mina närmsta vänner. Hon fick mig att skratta så det krampade i magen. På bara ett år hade hon blivit en av de där personerna man är så evigt tacksam för att den blivit en del av ens liv.

Hon berättade en dag att hon var gravid & lyckan var total. På vägen hem den dagen grät jag för mig själv i bilen. Jag visste hur det kändes, hade själv upplevt känslan för bara några få år sedan. Att vara gravid med sitt första barn. Den lyckan, oron, glädjen, förvirringen & alla andra känslor man kände där & då. Mest av allt lyckan… & förväntningarna. Jag var så otroligt glad för hennes skull.

Jag såg hennes mage växa, strök med handen över den, såg hur han rörde på sig där inne. Pratade om hur allt skulle bli när han var här. Hur allt skulle förändras & hur fint det skulle bli.

Så var det äntligen nära. Det beräknade förlossningsdatumet. Jag satt på helspänn varje dag som gick. Hade själv gått över en vecka med min dotter, visste hur lång tiden kändes.

Den 28 februari 2025 hade jag äntligen fått ett meddelande från henne, efter några dagars tystnad. Jag kände hur blodet rusade, han var här nu. Jag skulle få se en bild på min fina vän & hennes ännu finare son när jag öppnade meddelandet.

Jag öppnade det, ett långt brev från deras älskade, efterlängtade son, Walter. Jag läste det med sån längtan till en början, men något kändes fel… jag bläddrade ner längst ner till slutet av meddelandet. I samma stund som jag läste orden blev allt svart. Långt ner stod det ”28 februari, fredag morgon, slutade Walters hjärta att slå i magen av oförklarliga skäl…”, jag förstod inte orden, kunde helt plötsligt inte läsa längre. Jag la ner telefonen på bordet framför mig. Satt där en kort stund. Hörde att folk pratade runt mig men kunde inte höra vad de sa. Ursäktade mig & gick därifrån. Hann en bit bort, runt ett hörn. Där kunde jag helt plötsligt inte stå på mina ben längre. Satt där på golvet & skrev till Emil, han skulle hämta mig.

Min första instinkt fick mig att ringa mamma. Jag kände mig helt plötsligt som ett barn igen som behövde sin mamma. När hon svarade brast det helt & hållet. Jag hyperventilerade & fick inte fram orden. Ville inte säga det. Ville inte att det skulle vara sant. Det fick inte vara sant.

Från den dagen förändrades allt. Min fina vän & hennes sambo hade helt plötsligt en begravning att anordna istället för att lära känna sin efterlängtade son. Det som absolut aldrig, under några omständigheter får hända hade hänt. Deras sons hjärta hade slutat slå. Han som mådde så bra nyss. Han som var så efterlängtad. Han som var så otroligt fin & redo för livet.

Den smärtan jag kände & känner går inte beskriva. Bara vetskapen om att min fina vän & hennes sambo upplever en smärta så otroligt många gånger värre än den jag känner går inte ens ta in.

Älskade Walter. Jag är så ledsen att det blev så här. Så ledsen att du inte fick lära känna din mamma & pappa här på jorden. De är de finaste föräldrarna man kan tänka sig. De kommer göra allt för dig genom livet Walter. Hylla dig & leva resten av sina liv med dig närvarande varje dag. Du är deras allt.

Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för att backa bandet & se till så att du föddes med ett bultande hjärta. Men det finns inget jag kan göra & det gör mig så arg & ledsen.

Vad jag & alla vi andra däremot KAN göra, är att bidra till forskningen så att ingen annan behöver uppleva det Walters föräldrar behövt uppleva.

Så att inga fler föräldrar ska behöva säga hejdå till en person de själva skapat.

Så att inga fler mor- & farföräldrar ska behöva se sina egna barn gå igenom den största tänkbara sorgen då deras efterlängtade barn inte får chansen att leva.

Så att inga fler kusiner eller syskon ska behöva bearbeta förlusten av ett efterlängtat syskon eller kusin.

Så att ingen annan ska behöva se sin vän lida så som jag sett & ser min vän lida.

För att de små sparkande benen som jag känner i min mage i skrivande stund aldrig ska sluta röra sig.

Varenda krona gör skillnad & kan på riktigt vara skillnaden mellan liv & död.

Så tack, tack för att just du är med & räddar liv.”